För framtiden
Med avstamp i dåtiden
Erfarenheter
från gammal klokskap
Tillsammans
För en ljusare framtid
Satsa på oss
och skapa historia
Beställ gratis prover
Föregående
Nästa

OnceWalls bakgrund

Plötsligt en dag inser man att ens liv varit en lång resa som banat väg inför det som nu slår an en tydlig ton inombords. Att lärdomar, erfarenheter och upplevelser från svunna generationer plötsligt skapar klarhet i nuet. Nutid och dåtid flyter samman och bildar en karta över vart man är på väg och vad man måste göra. 

För över 100 år sedan i Dalsland föddes en pojke som fick namnet Arne. Fadern dog i tuberkulos strax efter födseln, vilket gjorde att Arne som tvååring fick flytta till sin mormors gästgiveri ute i den bohuslänska skärgården. Det var en skärgård där stormbyar, saltstänk, snö och kyla krävde tålamod, kraft och uppfinningsrikedom för att överleva. Arne hade både tålamod och kraft, men framförallt hade han sunt förnuft och en stark framtidstro, något som kom att bära honom genom hela livet.

Det var troligtvis också dessa egenskaper som fick Arne att kämpa vidare även när den där hostan han kom att få envist höll sig kvar och fick tankarna att gnaga. Han skulle just kliva ut i vuxenvärlden och skapa sin egen framtid då han, precis som sin far, drabbades av lungsjukdomen tuberkulos. Oron för att hostan skulle vara något farligt hade blivit verklighet och genom åren skulle han vistas många och långa perioder på Svenshögens sanatorium i hopp om att sjukdomen skulle kunna lindras. Någon bot fanns ännu inte och till slut blev trycket på lungorna så hårt att han tvingades, som så många andra vid den här tiden, att i sittande ställning få ett antal revben avsågade i syfte att ge plats åt de angripna lungorna.

Går ett sådant lidande ens att föreställa sig?

Men Arne lät sig inte hindras av sjukdomen. Med stort mod och en orubblig tro på framtiden köpte han en liten gård på Skaftölandet till sig och sin nybildade familj. Den bohuslänska skärgården hade blivit hans hem och här skulle han bli kvar resten av sitt liv. Året var 1943 och andra världskriget pågick för fullt runt husknuten. Bara något år före köpet torpederas ett tyskt stridsfartyg på väg till Norge av en brittisk ubåt, strax utanför klipporna. Kustremsan var vid den här tiden en farlig plats med ransonering och mörkläggning och där många bar på en konstant rädsla. En hel värld höll andan och fattigt folk gjorde sitt bästa för att överleva och hålla rädslan i schack. Arne var inte rädd. Trots de osäkra tiderna vågade han satsa sina sparpengar och till och med låna pengar och fick därmed sin gård. Två kor, en kalv och två suggor blev det också liksom ett antal höns.

Arne såg nogsamt till att förvalta allt som gården gav och ett nära samarbete med grannarna var en självklarhet. När åkrarna skulle brukas blev det till att hälsa på i granngården för att låna deras häst. I gengäld hjälpte Arne och hans familj till med deras höskörd och andra sysslor. Den lilla familjen slet hårt med gården och när Arne i perioder tvingades ligga på sanatoriet var det bara att spotta i nävarna för fru och barn ännu mer. Ur jorden växte så småningom både potatis och jordgubbar. Barnen cyklade runt i de små intilliggande fiskelägena och sålde skörden för att hjälpa till med familjens försörjning. Det var en uppgift fylld av ansvar och lärdomar som skulle gå i arv.

Man förvaltade det man hade, man arbetade hårt och man satsade framåt.

Kanske var det de enkla förhållandena och det hårda livet i det vindpinade och karga kustlandskapet som stärkte Arnes vilja att skapa en hållbar och trygg framtid. Kanske var sjukdomen, som han aldrig blev frisk ifrån, en ständig påminnelse om hur viktigt det var att skapa medan man kan och att våga satsa och kämpa vidare. Att han upplevde två världskrig präglade säkert också hans orubbliga tro på att saker alltid kan bli bättre. Arne var inte rädd för nymodigheter och han var en drivande kraft i samhällsutvecklingen på hemmaplan. Han engagerade sig särskilt i sådant som kunde leda till utveckling och förbättring för dem som bodde i bygden. För Arne handlade det om att skapa hållbara förutsättningar genom att få det gamla och det nya att trivas tillsammans.

När årstiderna passerat gång efter annan och boningshuset till slut behövde ny fasad blev det rådslag med familjen kring köksbordet. Diskussionerna gick varma och man kan ana hur många års hårt slit satte sin prägel på dialogen. Detta var människor vars kroppar blivit märkta av hårt arbete och där erfarenheter av naturens gång, med nyckfulla och saltstänkta stormar om vartannat, fick dem att söka varaktiga och effektiva lösningar. Året var 1974 då Arne vände och vred på de alternativ som stod till buds. Han vägde för- och nackdelar, men han visste att han ville ha något som var underhållsfritt och hållbart.

En ny fasadtyp hade ganska nyligen lanserats. Tillverkarna lovade att den skulle hålla under många år utan tidskrävande och dyrt underhåll. Den skulle aldrig behöva målas. Nu var detta ett påstående som ännu inte bevisats men om man som småbonde hade möjlighet att göra långsiktiga investeringar så tog man ofta dessa möjligheter. Man slösade inte pengar i onödan.

När mörkret lagt sig runt huset kände familjen att de hittat ett långsiktigt och tryggt alternativ som skulle betala sig över tid och därmed gjorde de slag i saken.

Fasaden monterades 1974 och samma år föddes en pojke som med tiden skulle få en stark anknytning till gården på Skaftölandet och till fastigheten med den vita fasaden. Somrar och vintrar kom och gick. Solen gassade och stekte. Nordanvinden rev, kölden bet och åren gick medan den lille pojken växte upp i takt med att fasaden åldrades.

Nu har det gått snart femtio år sedan fasaden sattes upp. Den är lika fin som då och ser inte ut att ha åldrats en dag. Intakt, funktionell och oskadd sitter den där. Den har fått några tvättar under årens lopp och som tack har den skyddat huset mot väder och vind. Den tycks dessutom ha goda chanser att hålla minst lika länge till. Tiden har visat att Arnes strävan, förhoppning och envisa tro på framtiden lönade sig. 

-Mannen som monterade fasaden hette Arne, han var min farfar och pojken var jag.

Niklas Alm
Grundare av OnceWall

 

Vem vi är

OnceWall är en trygg och pålitlig partner med en tydlig filosofi och en passion som utgör ryggraden i allt vi gör. Företaget bygger på sunda värderingar och bevisade sanningar som håller över tid. Vi är det självklara valet för de som likt oss söker den tillvaro som underhållsfria och miljöriktiga produkter ger. Vi vågar utmana gamla sanningar och vi står upp för det vi tror på och det vi vet är rätt. Självklart tror vi på våra produkter, men vi lutar oss också mot otvetydiga fakta, vilket vi är övertygade om skapar förtroende och tillit för oss och våra produkter.

För oss är det viktigt att ta vara på svunna tiders klokskap och erfarenhet – att behålla visdomen och blanda den med sunt nytänkande och modern teknik. Det handlar om att ta tillvara den kunskap som finns och att alltid välja det bästa alternativet, när man vet vilket det är. Med den kunskapen följer ett ansvar för att visa och lära människor om vad det är som kan ge bättre livskvalitet. Det ansvaret tar vi på OnceWall. Det är det som driver oss och som är vår passion.

Vi vill förvalta det vi våra förfäder har byggt upp, inte bara för oss själva utan även för kommande generationer. Vi vill lägga kraft på det som är viktigt – relationer och kunskap. Vi vill visa att det finns material som är så mycket bättre än de material de flesta använder i dag. Den drivkraften, tillsammans med vår erfarenhet och kunskap, gör att OnceWall nu håller på att förändra hela byggandet i Skandinavien. Vi höjer ribban för vad som är möjligt.

-För oss är det viktigt att det blir rätt, inte vem som har rätt.

Man ska ta lärdom av historien och bära den med sig in i framtiden

-Alm